Hej mina goa, goa vänner!!!
Tack för all omtanke om mina öron. Idag är den första dagen som jag inte behöver gå på ständig smärtstillande.
Tyvärr så har svullnaden i örat inte lagt sig ännu så kanske jag måste tillbaka till doktorn igen...jag håller ut ett tag till så får jag se.
Nu kommer detta inte bli en speciellt upplyftande läsning så det är valfritt att byta blogg nu.
Jag har de senaste veckorna känt mig väldigt trött och håglös. Jag vet att jag inte borde skriva detta då jag vet flera som läser min blogg i smyg som säkerligen kommer att klappa i händerna nu (ursäkta mig men så är det, tyvärr).
Men detta är MIN blogg och jag känner att jag behöver skriva av mig.
Det finns ändå inget ställe som är så oerhört fyllt av kärlek och omtanke om människor än här i vår bloggvärld och många av er har jag fått en alldeles speciell kontakt med.
Man hör människor runt omkring en som går in i den berömda väggen men jag har aldrig trott att jag en dag skulle kunna hamna där själv, kalla mig blåögd, naiv eller rent av dum.
Det är nu inte så att jag känner att jag skulle vara starkare än andra på något sätt och därför klara mig.
Det handlar väl mer om att jag helt enkelt har trott att tecknen skulle komma i tid så att man hann göra något åt det kanske.
Jag vet ju att många av er där ute har en dröm, precis som jag hade...att starta en egen inredningsbutik.
Så här i efterhand så är det lätt att vara efterklok och tänka att jag borde väntat lite, väntat tills barnen blivit större.
Men jag tyckte då att jag ändå varit hemma med mina 3 första barn så många år och att NU var det MIN tur.
Men jag hade ju faktiskt bestämt mig att få ytterligare ett barn.
Viktor var ju bara strax över året när jag körde igång.
Har inte han rätt att få rå om sin mamma lite??? Är jag en stor jäkla egoist....tankarna strömmar genom mitt huvud nu...
Det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen är min butik, det är också det sista jag tänker på innan jag somnar.
Jag jobbar ca 60 timmar i veckan och har så gjort sedan i december 2007.
Jag har ju inte bara Viktor utan tre barn till också.
En man som jag älskar men som får stå ut med mycket och jobba mycket eftersom jag så sällan är hemma.
Ett hus som aldrig tycks bli färdigrenoverat eftersom orken inte finns hos varken mig eller Janne.
Ska livet vara så här???
Missförstå mig nu inte, jag älskar verkligen mitt jobb och det jag håller på med...men frågan är bara om det är värt det?
Den senaste veckan så har det suttit en liten fågel på vårt fönsterbleck varje morgon när jag ska äta frukost.
Han eller hon pickar på rutan med näbben för att sedan flyga upp i luften (som en kollibri) den vänder huvudet på sidan och tittar på mig, sedan sätter den sig på fönsterblecket igen.
Går jag upp i vardagsrummet så sitter den där och pickar på rutan.
Jag är en person som gärna vill tro på övernaturliga saker och att saker som händer i ens liv inte bara sker av en slump.
Jag undrar just om den lilla fågeln försöker säga mig någonting?
Idag när jag vaknade så var det precis som vilken annan dag som helst.
Men när jag kom ner till butiken så började jag plötsligt må illa, jag blev yr och kände mig alldeles konstig.
Jag hade bestämt mig för att jag skulle måla ett skåp som Janne åkt ner med i går kväll.
Det tog mig tre timmar innan jag ens satte igång med skåpet...när jag sedan skulle doppa penseln i färgen så kom jag på mig själv att mina händer inte lydde mig.
Jag visste inte ens hur jag skulle börja???
Jag gick ut på lagret och tårarna bara forsade fram...vad är det som händer mig???
Just nu känns det som att jag skulle ha 40 graders feber med en kropp som inte lyder mig...men någon feber har jag ju inte.
Det är en väldigt olustig känsla. Jag vet ju inte om jag börjar att närma mig väggen, jag kanske bara har en väldigt dålig dag, vad vet jag...men det har iallafall börjat att få mig att fundera. Vad är det som är viktigt här i livet och hur långt ska man pressa sig?
Jag har säkerligen jobbat alldels för mycket och behöver att få vila lite, men hur vilar man när man är egen?
Nåja, tiden får utvisa vad som ska hända...som sagt...jag kanske bara har en dålig dag.
Tyck nu inte synd om mig, det här är självförvållat…precis som öronen :-).
Jag vet att de finns de som har det mycket värre än jag men jag ville bara skriva av mig lite...Vem vet, det kanske hjälper?
Nu ska jag gå och pussa på min familj och tala om hur mycket de betyder för mig.
Så här långt har våren iallafall kommit hemma hos oss just nu. Det är ju trösterikt att våren och ljuset kommer åter...
Det gör nog jag med ska ni se :-).
Ha det så gott och var rädda om varandra.
Varma kramar från mig.
45 kommentarer:
Huff det høres ut som du har litt mye å gjøre,men jeg kjenner meg igjen..for jeg driver også egen butikk som deg..og er der alene..Av og til skulle jeg ønske at jeg kunne ta det litt mer med ro,men det er ikke lett som du sier..Jeg har 4 barn også..som sagt..nok å gjøre ;)Ta vare på degselv og lytt til kroppen din.Jeg vil ønske deg god bedring og alt godt!!! Du har en flott blogg og butikken din ser fantastisk ut!!God påske til deg og dine kjære ;)Varm klem fra Anne
Om jag kör på en sten med min cykel och ramlar illa så jag skadar mig, är det självförvållat? jag såg mig ju inte för som jag borde, skulle du inte"tycka synd om mig då" osv.
Hoppas du förstår vart jag vill komma,jag är själv en av de som inte såg upp för väggen för flera år sedan...
Livet går fort fram, ta hand om dig Nu!
Kram
Anette
Åh Melinda! Det är inte lätt när man vill förverkliga sig själv, svårt att kombinera med små barn. Jag har själv alltid "sökt" och velat ha eget, startade eget när jag hade barn nr två liten. Jobbade jättemycket men kände att jag inte fick någonting direkt för det, det gick precis runt. Och sen kom barn nummer tre. Det tog inte lång tid innan jag kände som du och därför valde jag att lägga ned min verksamhet. Insåg att det var (är) bättre för mig att vara anställd nu när barnen är små. Jag hejjar på dig dock och hoppas att du ska ta dig ur det hela!
Kram Jenny
Hej min goaste vän!
Jag kommer att maila dig nu!
Kram
Åh Melinda.
Jag hoppas verkligen bara att du hade en dålig dag och att du inte alls håller på att gå in i väggen.
Men som sagt, det är nog ändå bra om du börjar fundera på vad som är viktigast i livet.
Det är väldigt mycket att jobba 60 h i vecka och ha 4 barn hemma.
Kan du inte ta in mer hjälp i butiken så att du får vara mer ledig.
Det kanske är värt det i längden.
Och jag tycker faktiskt visst synd om dig, det kan jag inte låta bli att göra.
Kram på dig Melinda, tänker på dig
Marit
Jag brukar läsa din blogg och tror du är en tjej med många järn i elden, som gärna hjälper andra!? Är det inte så att det kan finnas några där som gärna hjälper dej? Visst valde DU affären och barnen, men ibland behöver man be om hjälp... Men jag vet hur det är bara en dag till...;) Var rädd om dej//Åsa
Hej! Ett gott råd till dig då jag reagerar på dina rader i sista stycket. Du ska inte vänta och se vad som händer. Ta ditt liv i dina egna händer och ta tillbaka "makten" över det!! Du bör omgående ta kontakt med din vårdcentral och kolla igenom dig och dina värden. Finns det någon förening eler klubb för företagare i din kommun? Kvinnliga företagare? En-mans-företagare? Stödet i en sådan klubb kan vara tryggt då det säkert finns liknande erfarenheter hos dem. Sedan skall du fundera på om du kan prioritera om lite. Kan någon byta av dig i butiken ibland tex en lördag, en släkting, el ung tjej som önskar lite extra fickpengar..Tips att kolla på lämplig gymn.utbild. tex design, mode, handels. Kolla om du har råd att leja hjälp för upplock o prismärkning, städning, bokföring. Städhjälp hemma? Avsäg dig extra uppdrag som styrelsemedlemskap, klassmamma, extratränare... Du kan alltid gå tillbaka när du mår bättre igen och kan känna efter om detta verkligen är viktigt för dig. Du ska inte göra saker för att du känner att du måste eller borde. Gör något med din man på tu man hand, något litet som tex biobesök eller en tur till lokala cafeet är inte så dumt. Prata eller sitt bara tysta med varsin tidning och mys i varandras sällskap. Något underskattat är att fixa barnvakt obs hemma hos ngn annan!!, köpa hem något gott och enkelt och bara vara hemma i myskläderna. Duscha varmt, basta el bada. Vänta inte på att något ska hända utan gör förändringen medans du kan. Slår det till så klarar du inte mycket utan blir kraftlös och stresskänslig. Det är mkt viktigt att ha balans i livet, då klarar man ganska mkt om man är OK för övrigt. Jobbar du mkt bör du oxå ha något som är stimulerande och ger andningspauser för att hålla "vågskålarna" jämna. Prioritera dig själv så prioriterar du samtidigt din familj. Var rädd om dig nu och lyssna på vad din kropp o själ säger! Du är inte lat om du drar ner på tempot. Du behöver inte vara bäst på allt, inte ens näst bäst. Det är jobbigt och tidskrävande (kan ta flera år o även ge kroniska skador) att återhämta sig fr utbrändhet! Många kramar fr mig till dig. (Tips! Det finns bra böcker om detta! Även lättlästa just när man mår dåligt.)
Älskade Melinda!
Det gick en kall kår genom hela kroppen när jag läste ditt inlägg idag.
Jag ska vara ärlig!: Jag har sett tecknen för länge sedan hos dig, många som jag inte kan gå in på här på bloggen.
MEN. Det spelar ingen roll om jag hade tryckt på om det för det spelar ingen roll vad andra säger. Det måste hända något för att man ska förstå...
Du vet ju själv att det är lätt att tala om för andra att de måste ta det lugnt och man har ofta svaren på HUR man ska göra för ett bättre välmående. Men det är inte så lätt att få in det i sitt egna verkliga liv.
Varken tidsmässigt eller själsligt.
Jag och många med mig som tagit ut sig liiite för mycket känner igen sig i det du säger.
Jag var ENORMT stark fysiskt och hade en sjujävla energi...
Kunde ALDRIG tro att jag skulle vara en "av dom".
Man blundar för sin egen kropps signaler och vägrar att bli "svag"!
Det tog ett bra tag innan jag insåg att det gått alldeles för långt!!! Och tyvärr är det för sent. Man får det extremt jobbigt att hitta tillbaka till den man en gång varit..
Och saken är den att man blir imun mot sig själv efter ett tag och inser inte hur bitter och låg man har blivit. Det är människorna runt om som får ta smällen av att man inte har orken att lyssna, leka, ta hand om mm mm.
Man utsänder en energi som bara suger skiten ur andra men föder en själv...
Jag tog ett test hos en psykolog före Paloma kom och han skrek rakt ut!!!!!!!
Och samtidigt tyckte jag att svaren jag gav var inte alls lika "låga" som tidigare. Det var då jag förstod att jag lärt mig leva med min depression. Men att alla runt mig såg,hörde och känner hur illa det är.
Eller ja. Inte alla...MIN familj. Annars är man ju jävligt bra på att hålla masken eller hur?!!
Jag skulle kunna lista en m,assa tecken men jag tror att om du ransakar dig själv och tittar djupt i själen så bara vet du!
Skulle kunna skriva i oändlighet älsade vän men jag tar mig ett besök så vi kan prata istället.
Snälla Melinda! ETT liv har vi på oss! Varför är det sååå svårt för oss att förstå att tiden inte kommer tillbaka?
Och vad är ett liv utan familjen?
Och ett helt sinne?
Jag önskar så inne norden att jag kunde hjälpa dig och bara lyfta av stenarna från dina axlar!!!!!!!!
Vill Vill Vill
Och du! SKIIIIIIIIIIIIIT fullständigt i vad andra säger om det här!! Det finns IDIOTER i varje hörn!!
Mååånga kramar lilla mig
Åhhh, vännen, jag mailar dig nu..
Kraam Anette
Måste önska dig en god natt och sänder dig såå många stärkande kramar jag kan gumman!!!
Hej min vän!
Flera innan mig har sagt så kloka saker, så jag har inga nya råd att tillägga.
Jag fick "ståpäls" när du beskrev om den lilla fågeln, så rörande samtidigt.
Ofta drabbas de människor som är starka, som är kreativa, som är duktiga på det dom gör, som ställer upp på andra, som vill att allt ska vara så bra, och i princip aldrig kan stanna upp och njuta av det man redan åstadkommit utan kämpar vidare och utan att lyssna på sin kropp.
Nu vet ju inte jag något om att ha eget, men förstår att det är mycket som krävs. Säg till om det finns det minsta jag kan hjälpa dig med, så gör jag det bums!
Hemskt med illvilliga människor men vet precis vad du menar!
Sköt om dig kära vän och hoppas du mår bättre snart!
Stor varm kram Lena
Å, Melinda ...jag lider verkligen med dig...råkade ut för nåt liknande för en månad sedan...hamnade på akuten med kramp runt hjärtat och brännande smärta i huvudet och bröstet...de kollade hjärtat och tog en massa prover...svaret visste jag egentligen redan...man känner sig sååå underlig, så man vet att något ÄR fel...svårt att beskriva...sress, nedstämdhet...ja, jag har ju också fyra barn ,varav en handikappad och en med en lungsjukdom ,det har blivit för mycket att fokusera på... och egen firma som inte bär sig alls som man skulle vilja... arbete har man ju så man klarar sig ändå!
Som läkaren sa till mig ...barnen behöver en frisk mamma ...en mamma som orkar, och orkar vara glad....sök hjälp för guds skull!!
Ja, himmel vilket svammel...men det finns hjälp att få innan det är försent!!
kramis
(Maila mig om du vill!)
Allra goaste Melinda....
Så bra gjort av dig att stanna upp och reflektera.
Vilken styrka det är att du delar med dig av dina tankar på det här viset.
Många gånger är det så mycket lättare "att välja" att inte se, att inte stanna upp och känna efter....
Det tyder på inre styrka.
Jag har själv varit utarbetad och känner igen en del som du beskriver så jag råder dig att stanna upp lite grand, gå in i dig själv och verkligen känna efter.
Vad är viktigt för dig i livet, vad är det som får dig att känna den där sprudlande, flödande energin i din kropp?
Att du gör detta behöver inte alls betyda att du måste göra dig av med din butik, men det gäller att hitta förhållningssätt och kanske i vissa fall nya vägar.....
Att du - konsekvent - lämnar jobbet i samma stund som du sätter nyckeln i låset (detta är inte lätt och man får träna många, många gånger på detta - JAG VET!!!)
Hjärnan behöver nämligen vila...
För mig har det varit läkande att få någon stund då och då i total tystnad så jag har en chans att höra vad min inre röst verkligen säger mig..
Tror precis som du att fågeln vill säga dig något och någonstans inom dig så har du nog redan en känsla av vad det kan vara, eller hur?
Vet du, vad som än blir och vilka beslut du än fattar så tänk på:
"Det finns inga misslyckanden, bara nya erfarenheter"
Du får mer än gärna maila mig om du känner för att skriva av dig, eller om jag på något vis kan vara till någon hjälp......
Du är en sprudlande energikälla som ger av dig själv så oerhört mycket och någonstans behöver du också ha tid för att "tanka dig själv"
Jaha ja, så har den där Mia lyckats med bedriften att skriva slut på alla bokstäver - IGEN!!!!
En stor varm kram till dig och du:
VAR MILD MOT DIG SJÄLV!!!!
Hej Melinda! Jag känner dig inte så väl, men har besökt din fina butik ett par gånger, och tycker du var en så trevlig och härlig person! Läser din blogg då och då, så även ikväll, och jag känner så med dig, och jag tycker synd om dig (vare sig du vill eller ej :-)) tycker det är kanon att du delar med dig av dina tankar och känslor och att du skriver av dig! Det kan hjälpa, iallafall lite grand! Ja, fågeln kanske säger dig något, det verkar som om du också "hör" det!
Vill bara säga ta hand om dig! Skit i vad alla andra tycker, gör det som är bäst för DIG och DIN FAMILJ, för det är ni som är viktigast!
Jag hoppas verkligen att du får må bättre snart, önskar dig det bästa! Kommer snart in och hälsar på dig igen!
Kram
Mona
Det är klart att jag tycker synd om dig som har förverkligat din dröm men som inte mår bra.
Det är ett sundhetstecken iaf att du tänker efter före så att du kan försöka göra någonting åt saken.
Det är mycket arbete med 4 barn,och sen jobba 60 tim/veckan på det...
Var rädd om dig så att du inte går in i väggen,för har du väl hamnat där så är det så förbaskat svårt att ta sig upp igen!!!
Den lilla fågeln kanske har ett budskap till dig.
Ta det lugnt NU!
Kramar/Birgitta
Goaste, lilla, fina, rara, gulliga, rullgardina, pet-i-örat, bästamamma, krusmynta, loppisdotter PippiLotta!!!!!!
Ta det lugnt och ett glas vin. Måla inte i morgon, VILA. Jag ringer vid ett tiden när jag vaknat
PUSS
Hejsan!
Jag vet inte om det var för att jag redan kände mig nere igår kväll när jag läste ditt senaste inlägg men jag blev väldigt påverkad.
Jag kan absolut förstå hur du känner och jag är absolut inte en av dem som klappar i händerna. Visst har jag ibland undrat hur du i hela friden hinner med alla saker som du gör. Jag har fullt upp med att hämta/lämna barn på dagis, gå ut med hunden, jobba på ett jobb där jag bara gör det jag måste, handla mat,tvätta, städa och ja du vet allt sånt där som man måste göra i vardagen. Efter allt det så vill jag göra annat som att inreda hemma, pyssla, sy och sådant. Du har ju ett underbart jobb, ett underbart hus, säkerligen en underbar familj och när jag läst din blogg så känns det som om du hinner sååååå mycket!
Finns det inte något som du kan "dra ner" på ett tag?
Tills du känner att du orkar igen? Oftast behöver man ju bara en liten paus, om det inte hunnit gå för långt.
Skulle vilja skriva superlångt men antar att du kommer få en massa kommentarer så det får räcka så här.
Glöm bara inte bort hur mycket du ändå gör! :)
Många kramar Tanja
Lilla vän, det är bara du som kan förändra ditt liv. Vänta inte... gör det NU. Det är idag du lever!
Vårkram från Eva-Mari
Nu har jag fått iväg mailet..
Kraam
Snälla goa tjejen, var nu rädd om dig, ditt liv är alldeles för mycket värt, och för viktigt för dej själv och dina barn, din make, hela din familj för att du skall gå in i denna jädra väggen(ja, jag känner tyvärr alldeles för många som hamnat där).
Jag säger som en annan i tråden, ta genast kontakt med din vårdcentral, ( NU) och kolla dina värden och berätta hur du mår. Det finns inget som är viktigare än hälsan, att få vara frisk och att orka.
Jag tänker på dej och ger dej massor av vårkramar.
Lilla fågeln på fönsterblecket kanske har ett budskap trots allt.
Kram.......Tina i Falun
Jag beundrar människor som följer sitt hjärta....Du är såååå modig,kan jag komma och hjälpa dig? är ledig ganska mycket och tvärt emot dig så håller jag på att ruttna av att inte ha nått att göra.Jag vill verkligen hjälpa dig!!!!
Brukar ofta vara här och kika men först nu lämnar jag en kommentar..
Det spelar ingen roll att det alltid finns andra som har det värre eller vad som lett till att man mår som man gör.
Det jobbiga är ju när man är mitt i det och känner att energin bara sinar.
Ta tag i det nu!
Vänta inte för i värsta fall blir det värre!
Du verkar vara en driven kvinna med massor av projekt och saker att ta hand om men glöm inte bort dig själv!!
Det är du värd!
Önskar dig en fin påsk//
Kram Hannis
Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att det bara är en tillfällig svacka som du har. Försår vad du menar med den berömda väggen. Man tror att man skall få någon förvarning, men sedan är det nog frågan om hur stark man är. Tror det påverkar hur snabbt och vilka symtomer man får förre.
Att vila när man är egen är inte det enklaste.
Hoppas verkligen att du snart är på benen igen.
Kram Kicki
Vännen min! tror att du ligger lån gt framme bara genom att fundera över din situation...många gör inte det utan bara kör på....
Sålla bort en del krav och gör bara det nödvändigaste i butiken...försök ta tillvara de ljusa stunderna och låt dem ge dig kraft! Jag var på väg in i den berömda väggen för två år sen, men lyssnade snabbt på kroppens signaler och behövde bara vara hemma på heltid under fyra veckor...Var rädd om dig så att du slipper hamna där! Varmaste kramen!
pst...passar också på att önska dig en riktigt mysig påskhelg med dina nära!
Det är nog itne helt orilmligt att tro att du är på väg in i väggen låter det som. Utan att känna dig så kan jag bara önska att du ska lyssna på din kropp, inte frötränga det som händer och vara rädd om dig. Kram!
Hej gumman!!
Hur kan man låta bli att skriva en kommentar som säkerligen kommer bli en hel uppsats här. Jag blev tårögd när jag läste det du skrivit. Jag ryser och håret reser sig på armarna. Jag kan känna igen mig så mycket i det du skriver, fast det var flera år sedan. Jag har gått in i den berömda väggen. Jag hade också sådana där perioder som du har nu. Jag trodde jag var slut och var på väg in i väggen. Men stannade inte upp, utan fortsatte i samma tempo. Försökte snarare höja mig, prestera mer bara för att försöka få den där kicken av att vara "duktig". Sedan när det väl brakade kollpsade min hjärna. Jag visste inte hur man lagade mat, körde bil, ja ingenting klarade jag. Jag tappade alla kognitiva funktioner, precis som en hjärnskadad person. Jag trodde jag fått en hjärnblödning eller en tumör. Var in och röntgade huvudet men det var inget. Jag hade helt enkelt kört slut på mig. Men hjärna var helt utbränd.
Lyssna på den kloka lilla fågeln, den försöker säga dig något. Lyssna på din kropp! Kör inte in i den berömda väggen, du kan fortfarande väja undan!
Ta en paus från lite ett tag, tex bloggen, förök undvika alla måsten. Gör bara sådant som du mår bra av. Gör inte saker bara för att andra tycker du borde det.
Inga ord kommer att få dig att sakta in, du måste själv välja att göra det. Vet du att det mest är A-personligheter som går in i väggen. Vi ska vara så duktiga jämt, klara av allt. SSänk nivån och ingen kommer märka skillnad!!
Massor med kramar från Anna Panna.
På fredag kommer han med dom små gröna hit, ska kolla då.
Kram igen
Hallå i ekorrhjulet...
Alla har sagt så otroligt kloka ord men måste tillägga en grej. Var på föreläsning i lördags på Tina Thörner (otroligt j-a skitbra) och hon hade ett par tips. Dels att istället för en "dreamboard" göra en tavla med ALLT man gjort. Ett sätt att faktiskt få svart på vitt att man presterat en hel del. Sen var en bra grej att göra 24-timmars-hjul fast istället för att planera in för 27 timmar (!!?!) ska man planera in för 23 timmar. Där ska alla aktiviteter man ska göra nästa 24 timmar finnas med i planeringen fast 1 timme ska finnas
"över" till sig själv! Bra va!
Vill inte låta hurtig på nåt sätt utan vill bara väl och hoppas verkligen att Du kan ta emot hjälp från Dina nära och kära. Önskar allt gott!
Hej kände bara att jag måste skriva efter att ha läst ditt senaste inlägg. Jag tror att du vet innerst inne att du behöver PAUSA, låter som du redan är FARLIGT NÄRA ATT BLI TOTALT UTBRÄND!!!
Jag har varit hemma LÄNGE för samma sjukdom och känner igen mej såå. DU BEHÖVER ABSOLUT TA LITE LEDIGT, å det SNARAST!!!
känner igen just det där att inte kunna ta itu med saker och plötsligt inte ens veta HUR man gör.Detär som att det blir kortslutning i hjärnan. Till slut vill man bara sooova, gråååta och känslan att inget är kul kommer allt oftare. Så snälla du SÖK HJÄLP NU IDAG!!!
ÖNSKAR DEJ LYCKA TILL varmaste kramarna från mej/K
Hej kände bara att jag måste skriva efter att ha läst ditt senaste inlägg. Jag tror att du vet innerst inne att du behöver PAUSA, låter som du redan är FARLIGT NÄRA ATT BLI TOTALT UTBRÄND!!!
Jag har varit hemma LÄNGE för samma sjukdom och känner igen mej såå. DU BEHÖVER ABSOLUT TA LITE LEDIGT, å det SNARAST!!!
känner igen just det där att inte kunna ta itu med saker och plötsligt inte ens veta HUR man gör.Detär som att det blir kortslutning i hjärnan. Till slut vill man bara sooova, gråååta och känslan att inget är kul kommer allt oftare. Så snälla du SÖK HJÄLP NU IDAG!!!
ÖNSKAR DEJ LYCKA TILL varmaste kramarna från mej/K
Hej Melinda! Jag förstår precis hur du känner. Jag har ju suttit i samma båt kan man säga. Mitt råd är ta vara på dagarna och fundera på vad som är viktigast här i livet. Din dröm har du redan förverkligat och det har du gjort fantastiskt bra! Ta hand om dej!Kram från Titti på Gruvgatan. B hälsar. P.S Vi kommer och hälsar på nån dag
Hej Tjejen! Ta hand om dig, gör som ditt inre säger. Jag hade också, butik, små barn, man på utejobb OCH universitets studier! Det gick inte hur mycket jag än ville, så jag har avvecklat butiken nu :-( men väggen kom i höstas, efter att jag stängt, när kroppen slappnade av. Jag är fortfarande inte bra men jag har skalat mitt liv ännu mera efter detta, äta, sova, familj o studier (och Blogg)en dag i taget.
Så ta hand om dig och var inte rädd för att prata om det för du är inte ensam om att känna att livet är tufft. Massor av kramar Eleonora
Hej lilla gumman!
Jag tycker definitivt att du ska lyssna på den lilla fågeln Melinda! Det här låter inte alls bra, blir orolig för dig! Tycker dock att det är positivt att du har börjat inse att du kanske inte mår så bra och har börjat fundera. Många brakar nog in i väggen för att de inte tillåter sig att känna efter hur de mår utan de bara fortsätter i samma tempo.
Lova att du tar hand om dig!
Många kramar
Marie
Herre gud människa! Hur många fler tecken behöver du? Du är redan där! Pusha inte på mer, hela din kropp skriker ju redan. Går du på mer kan du ju tom dö! Absolut inget är värt så mkt uppoffringar, ju längre du går ju längre tar det att komma tillbaka. Det som är roligt blir ju inte roligt längre...eller hur? Lyssna på din kropp!! det är ingen klyscha...Kram o lycka till!
Kära vännen, jag instämmer med alla andra bra synpunkter som lämnats.
Det är verkligen inte värt det. Jag jobbar 33 timmar och tycker det känns för mycket ibland. Och du gör det dubbla! Med två barn till. Jag tycker det är otroligt att du orkat så länge som du har.
"pillertrillaren" har gått ned till 25 timmar nu när barnen är små, det är det bästa hon gjort säger hon. Har inte samma kreativa ansvar på jobbet, som hon saknar såklart, men hon har en normal vardag med familjen. Det finns inget bättre tycker hon. Istället jobbar hon lite mer helger och kvällar och därmed tjänar hon lika som innan men med mindre tid.
Nu kan ju inte du göra det när du har butiken men det jag menar är att hon gav upp något som hon älskade men nu är hon nöjdare ändå och klarar sig lika bra ekonomiskt.
Jag skickar alla mina styrkekramar till dig och hoppas att du snart får en lösning på allt. Du vill inte hamna längre ned, tro mig, och inte din familj heller. Jag vet vad jag pratar om i det fallet...
Ta hand om er
Kramar Anna
Kära Melinda.
Har inga goda råd att komma med, men jag ville bara skriva några rader och önska dig all styrka och energi. Det är du värd!
Många kramar från
AnnaLena/MadameNyberg
Hej gumman!
Var rädd om dig o lyssna till din kropp. Hoppas det ljusnar snart. Om jag kan göra något för dig så hör av dig.
Kram
Susanne I Siljansnäs
goooooooooa melinda! jag mailar med, hoppas du orkar läsa!!!! puss och kram lotten
Hej gumman
Den lilla fågeln är inte där av en slump!!
Att du uppmärksammat den är ett GOTT TECKEN.
Lyssna till dess budskap.
Kram
Krusidullan
Hej gumman!
Ska inte skriva så långt.. Andra före mig har skrivit så bra saker..
Egentligen vill jag bara skriva en sak: STOPP!!!!!
Men det vet du ju egentligen redan..
Det Viktigaste i livet är DU, din Familj o Hälsan!
Jag minns första gången jag inte hittade hem...
Sök HJÄLP!!!
Lilla rara Du!
Vi är alltför många som Vet hur det är,
Å vi vill inte att du oxå ska bli en av oss!
Stor Påsk Kram!
Umgås med de dina nu!
Släpp ALLT annat!
Iréne
Melinda...
Sitter här & känner mig så hjälplös
Snälla underbara, gulliga, roliga, omtänksamma ,varma, just du Melinda...
Vet inte hur jag kan hjälpa, men finns det nått så vet du att jag finns för dig tillsammans med alla andra som tycker så mycket om dig..
Melinda, du vet väll att du är väderfull & unik...
Sköt om dig, du vet att jag finns för dig...
Kramar Maria
Sänder en härlig go och varm kram till dig.......MiaMaria
Älskade bloggvän! Du är värdefull! För din familj är du värdefull, för dina vänner är du värdefull, men framförallt - för dig själv är du värdefull.
Stanna upp, lyssna på den pickande fågeln. jag tror som du - att den vill säga dig något: VAR RÄDD OM DIG!
Kram Sussie
Stackars dig....har varit där du är nu. Du måste lyssna på din kropp den har försökt säga dig något ett tag nu antar jag. Försök också släppa ansvaret för allt till någon annan och bara fokusera på dig själv. Kram
Egentligen behöver jag inte säga så mycket, det har alla kloka människor här redan sagt. Och det är människor som brinner som blir utbrända, inte de som du och jag först trodde. Precis det här hände mig för snart 10 år sen, jag brann, blev utbränd och med nöd och näppe glöder jag igen. Jag blir aldrig densamma och det är jag faktiskt glad över.
Men det jobbigaste i det hela var människors fördomar kring utbrändhet (som då precis hade kommit i "ropet"). Lyssna på din kropp, det här med örat är en signal, mina signaler var ständiga UVI:er och förkylningar. Sen måste du tänka på dina barn, det är ditt ansvar, din butik kan någon tillfälligt ansvara över. Kram från en fd ortsbo
Hej Melinda
Du är en mycket modig kvinna! Även om jag tror att man lever fler liv så vill jag ändå säga/skriva en sliten klyscha; du har bara ett liv, ta väl hand om det. Kram Ewa Spegel i Hedemora
Skicka en kommentar