Kanske är det så???

Hej ALLA mina underbara bloggvänner.

Ni är heeelt underbara, vet ni det??

Så mycket kärlek och värme strömmar från er så att jag blir alldeles rörd.

Tack för att ni finns här för mig.

Jag mår bättre idag och jag är säker på att allt kommer att ordna sig till det bästa.

Har satt små emaljskyltar på lilla hyllan i köket.

Ville bara säga detta med stölder.

Det kanske låter fånigt att bli upprörd av någon stulit ett band.

Visserligen så var detta ett väldigt dyrt band som det aldrig hade tagits något av.

Men det känns kränkande.

Att någon har stått och rullat upp 20 meter band från en rulle, stoppat ner själva trätrådrullen i en hög fattigmansvas varpå stoppat på sig bandet och lämnat butiken.

Jag försöker att få alla människor som kommer in att känna sig välkomna och så blir man tackad med att bli bestulen...det är bara så obehagligt.

Ja, jag ville bara förtydliga att det inte är själva "svinnet" som sådant utifall det var någon som tyckte att jag var lite fånig som blev upprörd över ett band.

Tänkte delge er en vacker dikt som jag fick av en mycket god vän en gång.

Fotspår

En man drömde en natt

Han drömde att han promenerade längs med stranden tillsammans med Gud

På himlen ovanför honom passerade scener från hans liv

För varje scen såg han också att det fanns två par fotsteg i sanden,

ett par som var hans och ett par som tillhörde Gud

När den sista scenen från hans liv hade svept förbi

tittade han tillbaka på fotspåren i sanden

Han upptäckte att många gånger under hans liv

fanns bara ett par fotspår

Han märkte också att dessa gånger var när han var som svagast och som mest ledsen

Det här bekymrade honom väldigt och han frågade Gud om det

"Gud, du sa att när jag väl bestämt mig för att följa dig, skulle du gå med mig hela vägen

Men jag har upptäckt att under mina svåraste stunder

finns bara ett par fotspår i sanden

Jag förstår inte varför, när jag som mest behövde dig, lämnade du mig"

Gud svarade:

"Min son, Mitt älskade barn

jag älskar dig, och jag skulle aldrig lämna dig

Under dina dina tider av sorg och lidande

när du bara har sett ett fotspår i sanden,

det var då jag bar dig."

-Av okänd författare-

Kanske är det så? Att när vi tror att vi är som mest ensamma och sårbara så finns det ändå något som hjälper en genom svåra saker även om det inte alltid känns så just då?

Jag vet iallafall att ni är otroligt stödjande och det känner jag mig ödmjuk inför.

Denna otroligt söta lilla barnkänga har jag fått av morfar.

Den hade han hängandes på en krok i sitt garage. Morfar har i sin tur fått den av en man som hade hittat den när de hade grävt fram under ett gammalt hus.

Undrar vem den lilla barnkängan kan ha tillhört en gång i tiden??

Den är så spröd att jag knappt vågar ta i den...Visst kan man nästan se en liten blomma växa fram uti den trasiga tån? :-)

Ha det så gott alla.