Sussies hus i juleskrud...

Hej hopp alla människor.

Sitter här och kan inte prata....pang sa det bara igår eftermiddag...och så plötsligt var den där...den heeeezzzaa rösten. Om man jobbar i butik så måste man ju kunna prata...så när jag kom hem hade jag absolut INGEN röst kvar.

Gissa vem som var glad över det???

....Just...Janne.

Han fick en lugn och rofylld kväll igår.

Dessutom så blev jag förb...d på honom vid ett tillfälle och gissa hur han njöt när jag inte kunde visa det verbalt? Jädra karl!

Jag satt med min dator i knät och han bredvid med sin (jaaajoo...helt har vi inte slutat med våra trevliga "han med sin och jag med min dator" kvällar.)

Iallafall så fick jag skriva vad jag ville till honom över msn...typ...

-Janne, gå ner och hämta lite honungsvatten till mig! Eller...

-Janne, hämta ett par sockor, jag fryser!

Och vet ni hur frustrerande det är att försöka skriva av sig sin ilska?? När jag blir arg på Janne i vanliga fall så hör han ju det...men hur svårt är inte det att vara förbannad på någon när det enda ljud man kan klämma fram ifrån strupen låter som att någon håller på att strypa en vilsen katt?

Så med andra ord var det lika bra att låta bli att vara förbannad, det funkade ju inte som det skulle iallafall.

Med tanke på berättelsen om Kalle i mitt förra inlägg så var väl det bra :-)

Ni vet ju hur det är med sånt, det är lättare sagt än gjort tyvärr.

Jag väljer att INTE låta mig påverkas av detta....när man egentligen känner att man bara skulle vilja strypa karln??? Dahhhh, lika bra att lägga ner ilskan med andra ord.

Jag har verkligen försökt att tänka den här veckan som Kalle...

Det här har varit några av mina tacksamhets tankar:

* Som när Viktor tyckte att han skulle hjälpa mig att städa häromdagen och for fram med golvmoppen högt och lågt (mest högt) varav han slog ner en av mina minigranar i glasburk så att vattnet for ut över golvet.

Då tänkte jag så här: -Jag är glad och tacksam över att Viktor vill hjälpa till och städa och över det faktum att han inte är lam och inte kan röra på sig!

* Eller som när jag imorse inte kunde hitta min plånbok.

-Jag är tacksam över att jag har en plånbok att leta efter...även om det innebär att jag måste ringa och spärra alla kort, ta ett nytt fotografi och beställa ett nytt körkort...för det innebär ju dessutom att jag får köra bil.

* Eller som när Viktor hade ut precis all duplolego över hela köksgolvet varpå jag steg på en bit...Alla som någon gång har klivit på lego eller duplo vet hur förbaskat ont det gör!

-Jag är tacksam över att min son är kreativ och att vi har råd att köpa Duplo åt honom. Man kan ju annars bara tänka sig hur det skulle vara om han slängt ärtor på hela golvet...då hade jag minsann forit in i väggen med en smäll!

Jaa, oftast vet vi i hjärnan hur vi bör tycka, tänka och agera...men sedan händer det något...iallafall i min hjärna (det kanske är hypofysen som är rostig?) som gör att jag bara helt plötsligt glömmer av det som hjärnan vet och bara agerar på känslan.

Hur många här vet inte hur lätt det är att vara snusförnuftig till sina nära och kära när de ber om råd...

Sedan går det 5 sekunder och allt är som bortblåst när det kommer till en själv!!

Mycket mysko fenomen?!

Iallafall ville jag också berätta att det är superroligt att så många har mailat om att de vill komma nästa tisdag, det tog bara några timmar innan den första gruppen var fylld.

Nu finns det 6 platser kvar på den senare tiden.

Som ni märker så har jag sprungit över till Sussie med kameran i högsta hugg för att föreviga hennes julstylingar.

- Du kan väl komma tillbaka när det är färdigt!

Jag tyckte att det var så vackert sååå minsann...men det kan ju hända att det blir en till fotosession där ;-).

Ha det så gott.